Mötet med skolan och allt som hänt sen dess!

Mötet med skolan gick jätte bra, allt känns så skönt. Rektorn tom erkände att hon inte fattat att det va så pass allvarligt som det är och jag tror och hoppas alla förstog mej och min oro kring Izak och hans självförtroende som bara måste upp. Nu ska alla samarbeta, vi skall träffas alla o prata, dela med oss och hjälpa varandra! Ja som sagt detta känns jätte skönt detta. Men en fråga som rann ur sanden som egentligen va bland de viktigaste var ju hur hanterar vi allt? ska vi prata med klassen och föräldrar eller hur gör man? Jag har inte en pratat med Izak än för ärligt talat hur gör man? vad säger man? Hur säger man till sitt barn att han har en funktionsnedsättning men vad vet jag inte. Usch blir helt gråt färdig av bara tanken... Satt och tittade på ur :s program ORKA fanns många bra avsnitt där, tanken slog mej att vi skulle titta på alla här hemma och se om han själv reflekterar över något! tror det kan va ett bra sätt o få redan på hur pass medveten han är och är det inte så att han säger nått så tror jag att det får pratas tyst om ett tag till så får bup ta den biten för jag som mamma med alla känslor kan nog inte få ur mej allt rätt... Tunga dagar och veckor är nog bara förnamnet. Känns som sorgarbetet börjat. Jag sörjer, fast vad sörjer jag? Jag känner mej arg, arg på mej själv för jag under alla år förnekat. Känner mej frustrerad över att alla gjort så mycket fel, frustrerad och arg över allt sonen fått gå igenom. Känner mej som världens hemskaste mamma just nu, tanken och bara lämna och stänga dörren kommer ofta. Trötthet och sorg och ilska i vartannat. Frågan varför just jag? varför just vi? den kommer ofta. Sorgen över att alltid behöva känna sig själv i allt tränger på mej hela tiden. Jag är en öppen person, jag pratar mycket men vart är alla när man väl behöver dom? jag river, jag slåss, jag blickar bakåt för o kunna blicka framåt men jag är så jävla ensam... Allt detta som varit de sista har faktiskt knäckt mej mer eller mindre. Peter läste igenom alla papper här en dag, han visste knappt va hans kulle säga. Tänk då vad jag bärt på ensam så länge. Och mitt i allt detta så åkte barnen på vattkoppor och peter har jobbat som en tok. Jag kan säga rätt ut att jag är slut. Psyket orkar inte mycket mer. I dag skulle bli en mysig dag med utflyck till Lidköping! träffa peters farmor och delar av släkten MEN dewin skrek hela vägen dit och när vi väl va där dög knappt något, han sov väl totalt 30 min av 3 timmar som vi väl var där. Hemvägen skrek han hela vägen med. Huvudet känns som de ska sprängas lixom... fyy vilken hemsk bilresa, och ungen som brukar älska o åka bil :/ tur resten av barnen va nöjda o glada iaf! Nu sitter jag här i Izaks rum och lyssnar på avslappningsmusik, det har vi börjat spela för han varje kväll och han älskar det. Fast just i kväll var han ledsen och rädd. Youtube är bra men finna mycket skit där med, han har sett en läskig gubbe så han satt här o grät för han va rädd o lägga sig... Så ja här sitter jag med alla tankar o tänkte ja bloggar väl lite då! Ventilerar lite granna! Och till denna musik va det helt underbart, vad mycket man känner! ingen som ser o ingen som hör bara jag och mina tankar... Alla sover tom Izak tror ja och ja det är väl dags för mej med o få lite sömn... eller inte där började den lille skrika igen... jaja får la se hur naten blir då... ha en toppen lördag! kram allihopa