Jag har alltid vetat, dock har jag bara lagt fram det på ett annat vis...

Just nu är livet en enda röra som består av kaos, tårar, ilska, frustration och sorg. Jag har alltid själv sagt orden, dock inte kunnat sätta fingret direkt på vad det är och även nån slags förnekelse har nog alltid funnits där, men allt börjar klarna mer o mer. Det har alltid funnits problem, små och stora. Men det har alltid funnits nån slags hjälp, eller nått hjälpmedel o ta till. Men nu är vi intrycka i ett hörn och helt jävla ärligt så har jag inte en jävla aning om vad som hånda skall. Ännu en utredning är på gång, men tills dess? Jag har INGEN att luta mej på som kan hjälpa mej eller ge mej svar på mina frågor. Hjälp men jag tror mitt barn har nått slags handikapp.... Och vet ni vad de värsta är? Han själv börjar bli medveten om att nått är fel. Han har så låg självkänsla, han mår så dåligt för han inte kan prestrera... Han säger själv: jag kan ingenting. Det skär i mej o se honom kämpa, kämpa för o kunna, för o känna, kämpa för o förstå, kämpa för o vara en i mängden... Vi mår dåligt för vi vet inte hur vi ska hjälpa. Hur länge ska man orka vara stark, och hur länge ska man behöva kämpa för o få den hjälp han behöver? Redan i fklassen fick skolan klara intruktioner om izak o hans situation. Förebygga vad det stora nyckelordet för izaks skolgång skulle bli så bra som möjligt. Och än i dag så ringer lärarna hem o berättar va izak har gjort, hur dumt han betett sig... Vad ska jag som mamma göra när jag inte är med? Om du nu skulle förbebyggt så skulle dumma saker inte hända. Men det finns ingen där, ingen som kan dra i hans trådar innan han gör nått dumt. Innan han gör nått utan o tänka sig för, vilket händer hela tiden. Han bara gör, tänka först o agera sen det finns inte. Om han hade haft de stöd han behöver i skolan så hade "dumma" saker aldrig hänt. Tänk alla gånger han fått skäll fast han faktiskt helt ärligt inte kan förstå att han gjort fel eller gjort nått dumt. Just för att han bara gör... Jag är så trött på o se hur skaer som inte får hända händer hela tiden. Jag är så frustrerad över att jag måste hela tiden ligga i, tjata, påminna, trycka på... Fyyy behövde verkligen bara skriva av mej... För vet ni vad? Jag mår så jävla dåligt över detta så ni anar inte. Är det nån gång ha skulle kunna falla så är det nog nu. Va på utvecklingssamtal där det framkom att 2 barn i klassen har blitt extra utsatta som dom kallar de, dom mådde dåligt och hade även berättat det hemma. Ja de hade gått så långt så det var dags o prata med föräldrarna. Hur kan det för det första gå så långt? Vi fick fråga om vi själva ville göra det eller om vi ville skolan skulle ta hand om de. Vi ville tänka över det blev vårat svar. Och vi kom fram till att varför bara prata med 2 av barnens föräldrar när det i morgon kan va ett nytt barn som blir ledset. Vi bad skolan ta ett föräldra möte med alla föräldrar i klassen och berätta situationen. Fick då svaret att dom skulle skicka hem ett brev,ETT JÄVLA BREV?! Hur fan tänker dom? Ett brev som lämnar frågor, misstankar, spekulationer osv osv HALLÅ DET ÄR MITT BARN DET HANDLAR OM... Skrev tillbaka att nej nej det va inte så vi ville ha det. Förkädramöte där ni och SPEC pedagog berättar om hur det är och vad som hända skall osv. Sen att föräldrarna pratar med barnen när dom kommer hem och dagen efter att ni pratar om det med barnen i klassen innan min son kommer till skolan. Men nu vill skolan att vi ska vara med och att informationen skall komma från oss. OCH HUR FAN TÄNKER DOM DÄR? ÄR VI MED I SKOLAN OCH SER VAD SOM HÅNDER O SKER DÄR? Ska vi stå med gråten i halsen och berätta hur dåligt han mår och vi mår för alla tror han e elak och gör dumma saker för han tycker de e roligt? ne fy fan säger ja bara. Bägaren har lixom runnit över. Vart fan ska ja vända mej???? Nu blev detta väldigt öpppet men ja va bara tvungen o få ventilera av mej jag med.....