Valet blev inte mitt iaf...

kom hem för ett par timmar sedan, smärtan både på in och utsida är hemsk. Jag skrev för ett tag sen att jag hade ett val att göra, jag hade gjort ett val. Men livet valde en annan vändning åt oss. Mitt uppe i allt som vart med bilar och viktkamp fick ja reda på för ett tag sen att jag var med barn. Kan säga att det kom som en chock för oss här hemma, har även haft ont o blödningar så vi har ju inte riktigt vetat. Och i dagens läge får man ju inte komma in i onödan som dom kallar det. I vilket fall så hade vi väl bestämt oss för att behålla barnet, jag skulle aldrig klara av en abort och dessutom inte pga att jag skulle få en bukplastik. Dom ärren hade inte gett mej nån lycka alls. Jag hade valt o lägga min dröm på hyllan för att åter bli mamma igen! Vakmade natten till igår med otroliga magsmärtor, som om ja skulle föda. Tog alvedon och gick o la mej. Samma på Måndag morgon ont, illamående och stårlande smärta ner i höger ben. Även en stark smärta runt om kring svanken. Yr, matt o kallsvettig insåg ja att jag behövde kolla upp detta. Ringde 117 dom bad mej ringa ambulans, ne sa jag de kan ja inte jag ska lämna sonen i skolan mm. Ringde hem peter och sen bar det av. Akuten och gyn. Jo men visst barnet låg utanför livmodern på höger äggledare. 2 läkare kollade för säkerhetens skull och vips så var man inlag och skulle akut opereras. UTOMKVEDSHAVANDESKAP. Ångesten och sorgen ja kände har ja inga ord för, peter fick åka hem pga barnen. Och han fick inte heller vara med vid varken sövning eller uppvak så då var det bättre han stannade hemma. Operation kl 15 färdig kl 17 kom upp på rummet halv 10. Såå trött o såå ont, kände mej såå jävla tom så orde räcker inte till. Toa besök va svårt spydde som en kalv, hela världen bara snurrade. Allt var verkligen kaos i mitt huvud. Kände mej så liten o så ensam. Delade rum med en tant som snarkade som en tok. Jag kunde somna kl 05 o sov till ca 07:30 sen kom smärtan i axlar och under revbenen. Har tydligen legat tippad med all tyngd på axlarna o det känns vill ja lova. Ronden kom in vid 9 tiden. Dom hade plockat bort höger äggledare, höger äggstock, barnet + gjort en skrapning. Inte konstigt man känner sej tom. Och det värsta va att man hade tagit ett så stort beslut så blir det så här. Hur fan ska ja klättra upp ur denna gropen nu då? känner mej så ledsen. Känner mej tom. Tänker hela tiden varför? nu ville jag ju ha dej lilla älskade du, men då gick det fel varför?! jag har inga ord som kan beskriva den sorg och den saknad jag känner. Undrar bara när våran familj ska få sinnesro, varför händer allt oss?
och vad händer nu? framtid? beslut? oro, ångest vilket jävla mega träsk man är i nu... känner mej inte stor, känner mej hjälplös och tom, tom på ord, tom på luft....

saknad och tomhet är 2 ord som känns rätt just nu. Ångest tillhör väl med den gruppen,
FAN JA SKULLE JU BLITT MAMMA IGEN VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR?