dagens tycka synd om mej vers

i bland så kan ja stanna upp i verkligeheten och fråga mej själv, hur fan kunde ja komma så långt med dom små resurser jag hade/har haft i livet. Hur kunde just jag bli så stark? varför ska ja jämt bara ta och ta och sen bara gå vidare? varför är det jag som ALLTID kan resa mej efter allt jobbigt? hur fasen och varför ska ja alltid orka ta nya tag? ja listan e såå lång.

MEN HERREGUD JAG ÄR 24 ÅR OCH HAR ALLT JAG KAN ÖNSKA MEJ! ärligt 24 år, 2 underbara barn, egen villa, körkort, hund, katter jo men visst är jag lyckligt lottad! Och sen min underbara sambo på det med.


MEN IBLAND, TYP JUST NU KÄNNER JAG BARA FÖR O LÄGGA MEJ NER OCH GE UPP...

jag blir så jävla ledsen, för jag kämpar och jag kämpar, jag bryr mej, jag gör verkligen allt jag kan men just nu så verkar inget jag gör räcker till.. just nu, just idag känns det som om inget av allt man gått igenom kan hjälpa mej genom detta...

att bli förälder e nog den svåraste resan jag gjort, men också den absolut bästa resan igenom mitt liv! Utan mina barn vore jag ingenting...

Hade jag inte fått Izak så hade mitt liv inte blitt så långt...

älskade ungar, ni är mitt allt <3

OCH VET NI VA? JAG KOMMER ALDRIG SLUTA KÄMPA FÖR ER MINA SMÅ TROLL